Idag har det gått 8 veckor sedan jag var hos en läkare för att få hjälp med mitt hy problem. Jag lider av finnar, och jag lider verkligen!! Dom invaderade mitt ansikte redan i 12 års åldern och har gått från sämre till lite bättre hela tiden. Men aldrig blivit så bra att jag velat visa mig utan ett tackande lager smink inför andra. Jag hatar dom!! Och jag hatar hur jag ser ut, hur dom försör mig. jag vill helst inte ens visa mig inför min egen familj, mina bästa kompisar, utan smink. För finnarna visar någon jag inte vill vara. Men, dessa 8 veckor har gjort mig så mycket starkare. 
När jag skulle besöka läkaren så hoppades jag på att få någon medicin, jag har testat alla möjliga krämer men inget hjälper. Jag ville få något så dom bara försvann! På kort tid. Men beskedet jag fick var att gå utan smink, utan andra återfukdande krämer, gå utan nånting i ansiktet i 8 veckor. 8 VECKOR! Jag tog det som min dödsdom. Det skulle bli en sommar innomhus, inlåst i mitt rum där ingen kunde se på mig. Det var vad jag tänkte. Och jag kunde inte hålla inne tårarna inför läkaren, ännu mindre när jag kom hem... Han hade gett mig en dödsdom instället för att hjälpa mig. 8 veckor utan någon kontakt med omvärlden.. 

8 veckor sedan:

Hej, nu var de några dagar sen senast. Och ja.. Jag har inte mått bra.. Som ni kanske förstod i de förra inlägget jag skrev i söndags. Har mått dåligt och sämre än de nu dom har senaste dagarna. Går inte riktigt att förklara.. Och ska inte förklara varför de vart såhär för er här på bloggen heller. Men. Ibland bara allt rasar. Och de gjorde de för mig nu. Både utsida och insida rasade, väldigt oväntat. De är väl de hemskaste med att ha de såhär. Att man aldrig vet när de blir nästa gång..  
Detta kan hända ibland, att jag hamnar i en svacka. En hemsk svacka. Oftast pga att nånting hänt eller att jag vart med om en händelse som påminner mig om andra händelser bakåt i tiden jag aldrig bearbetat. Men dessa svackor är aldrig så långa så jag hinner inte bearbeta dom heller.. Utan jag bara reser mig upp och går när jag hittat ett leende jag kan klista på ett tag till. Men innanför är mina läppar finns inget annat än ett svart mörker jag gärna inte befinner mig i allt för länge. Så jag fortsätter blicka framåt och håller ögonen öppna.
När jag måste välja ellan två vägar där den ena är att stå upp och kämpa varje dag mot en förändring, en kamp mot de som är innanför! Eller att gömma mig i mig själv och glömma vrför jag gör de för ett tag, gömma broblemen och ta från ett leende, så väljer jag alltid de andra. De har sina fördelar, de har sina hemska nackdelar. Men de är den jag väljer. Dels för att den är lättast och dles för att jag vill ha roligt. Jag vill inte må dåligt?Jag vill må bra! Och även om inte hela jag mår bra, så gör en anna  liten del de, Den delen jag delar med mig av på skolan och bland mina kompisar. Jag vill inte sluta med de!  

Nu idag är de lite bättre iallafall. Är väldigt väldigt trött. Både fysiskt och psykiskt. Men det är bättre nu iallafall. Var väldigt osäker på om jag skulle gå till skolan i morse. Men efter många om och med så bev de så. Och de har kännts bra. inte helt som vanligt. Men bättre än ensamheten hemma. Även fast den också är skön. 

Tyckte ni ville veta något litet om hur jag mår, nån slags känsloladdad förklaring till att bloggen legat nere sen i söndags. 
Men jag återkommer. Förmodligen redan imorgon. 

 

 

Mitt humör är verkligen upp och ner, haha jag vet inte riktigt var jag har mig själv. Har så mycket att tänka på om mig själv. Vart jag står, vem jag faktiskt är och vem jag inte vill vara. Vad jag vill ändra på hos mig själv och hur fan jag ska göra de, de tar upp såå mycket tid! Jag försöker att lägga alla tankar åt sidan, försöka att inte bli en sånn som bara ligger hemma och tänker hela tiden. Men ju längre jag lägger de bredvid och försöker lägga de bakom mig så kommer de tillbaka. Ibland i väldigt hårda slag. För nån vecka sen så blev jag praktiskt taget nerslagen av mig själv bara för att jag försöker lägga allt jobbigt vid sidan, för de funkar inte!! De funkar verkligen verkligen inte. Men jag vill inte bli någon som bara mår dåligt hela tiden. Även fast jag skulle kunna, ja jag vet inte vad... De är så mycket som är fel. Jag kan varken gråta eller ta tag i mina problem. men när jag väl gråter, och när jag förstår att jag har problem, problem som verkligen hugger ner mig! När de bara kommer över mig med olika långa mellanrum. Då, då gråter jag forsar, de kan hända precis när som helst, precis vart som helst! Och då gräver jag in mig i mig själv, då stänger jag mig inne och vågar inte tro på en ljusare framtid. Då förstår jag att jag har problem och att jag psykiskt inte kan hålla mig kvar stående. Sen, sen när de gått några dagar. Är allt som vanligt igen. Och jag har stoppat bort mina problem och mina tårar. Då lever jag med mina problem utan att tänka på dom, jag bara lever. Tills nästa gång allt kommer över mig. och perioderna mellan dessa överfall av hur allting egentligen är blir längre. Vilket betyder att när "anfallen" kommer blir de så mäktigt och så stora att jag knappt klarar av dom. När jag förstår vem jag är, hur jag är och vad fan jag håller på med.
Jag har glömt bort allting jag har gjort, allting som hände förr, jag glömmer och förtränger ALLT! Vilket är så jävla fel och dåligt. Eftersom att jag då kan göra om alla mina misstag, för jag kommer inte ihåg att jag gjort dom. För jag har förträngt de. Jag lär mig aldrig av mina misstag och fel jag gjort.
De suger, kort sagt. De suger!
Jag försöker vara bra mot allt och alla, vara ”snäll” och bra. Och folk tycker jag är snäll. För snäll. Alla tar de för givet och jag förlorar mig själv. Jag förstör mig själv, så djup. Så djupt att jag inte förstår nånting. Jag lever i en trans. Jag vill inte att de ska vara något fel, så jag tränger bort att de är fel för att kunna leva.
Men de håller inte.

Har knappt rört elektrokemi papprena... Och nu vill jag bara sova. Hatar detta!! Och jag saknar dig.

Med dig var jag alltid lugn, jag behövde inte känna mig dum eller osäker på om jag skulle höra av mig eller inte. hörde jag inte av mig, så gjorde du de. Jag behövde aldrig vara rädd för att tappa kontakten och att du skulle tröttna på mig. Med dig var jag de jag var och inget annat. Jag behövde inte anstränga mig för att vara som någon du skulle tycka mer om, jag kunde ju lika gärna vara som jag var? Du kom till mig ändå. Varför fattar jag inte men. 
Men nu är de slut med de. Slut med dig och slut med allt DE. Du är borta. Det är ingen du där längre, inget att få bra humör av, ingen att skriva med, bara för att skriva med? Ingen att krama, bara för att få glömma allt annat. Ingen du mer. Och ingen kan ersätta det du är heller. Det kan komma många andra, men aldrig du. Jag visste att jag riskrade vänskapen, det var ju den som var värld allra mest. Jag riskerade den och förlorade den. Och dig.
Men skulle du kommit till mig en gång till, skulle jag inte backat för de du sagt. Jag skulle tvärt om gått fram och kramat dig. En vänskaplig kram eller inte, jag skulle kramat dig.

Ja nu var det detta med problem, levnadsvanor och sätt. Jag har precis kommit underfund med att jag lever på ett visst sätt som inte alls är bra! Absolut inte bra mot mig själv och den jag är. Det är inte bra mot någon som lever så. Jag har inte fattat hur myclet de faktiskt drabbar mig! Fören nu.. Och jag måste göra något åt de, även fast jag left såhär i större delen av mitt liv. Väldigt, väldigt länge. Det är inget som jag kan ändra på en natt, inte en vecka, kanske inte på många år. Kanske aldrig? Nej jag ska klara de! Så de sista glömmer vi.. 
Jag är väldigt bra på att säga ja, det är inte ofta jag säger nej! Nästan aldrig. Jag ger mig själv till alla andra som behöver mig, även dom som inte gör de. Dom som bara vill ha någon att jävlas med, någon att skylla på, någon att retas med, någon att köra med, någon man kan göra vad som helst med utan att den personen blir sur eller står på sig och tar illa upp. En sånn är jag. Så har de vart större delan i mitt liv, men de började väll på allvar när jag började i teran och framåt. Då flyttade min bästa kompis, hon som hade vart den ända jag haft, den tajtaste kompisen av alla! Det var vi mot världen och när hon försvann var det bara hälften kvar, och den hälften klarade inte riktigt av den nya verkligheten. Jag klarade inte av de. Jag fick aldrig vara med någon och kastades från den ena tjej gruppen till den andra med ett "nej du får inte vara med" bakom mig när jag gick där ifrån varje gång. Fick jag däremot vara med någon gång så gjorde jag ALLT för att dom skulle ha kvar mig. Jag gjorde precis allt för att dom skulle tycka om mig, dom fick göra vad dom ville med mig bara jag fick vara med!! 
När jag sen gick till killarna, när jag gick i feman-sexan så FICK JAG VARA MED! Jag blev en av dom, alla tog mig som en av dom och jag räknades väll i princip som en kille med tjejkläder och bröst. 
Men kraven var hårda. Jag kanske ställde dom själv de vet jag faktiskt inte. Men jag gjorde som alltid allt för att få vara med! Och dom gjorde precis vad dom ville med mig. Jag skulle bara le och se glad ut och aldrig ta illa upp, stå på mig själv och säga att jag inte ville eller säga nej, absolut aldrig blir sur eller arg. Jag skulle alltid vara glad oavsett! Aldrig blir sur när någon kastade hundra snöbollar, jag skulle bara se glad ut och låta dom göra de om de var de dom ville. Dom gjorde precis vad dom ville med mig, tjejen på 11 år utan en egen vilja. Dett handlade ju inte bara om snöbollar! Utan om allt!! Ville dom att jag skulle gå till någon och säga något, så gjorde jag de. Ville dom att jag skulle ta av mig nåt, så gjorde jag de. Ville dom att jag skulle bli jagad genom skogen, ner puttad någonstans eller ut dissad totalt bara för att dom skulle visa vilka roliga dissar dom kunde för att någon annan skulle känna sig överkörd så körde dom alltid de på mig. Det var ju aldrig någon annan som blev dissad eller något sånt. Det var jag och alltid jag. Jag gjorde vad som bad om för jag hade inget val! Jag jav med dom men fick göra vad som krävdes för att vara med dom, dom ända jag kunde vara med, så fick jag betala det höga priset och leva som "hon man kan göra vad som helst och hon blir aldrig sur! Man kan slå henne, hon slår varken tillbaka eller blir sur för att man ens slog henne." Det var den jag var. Och ja! Om någon slog mig så blev jag varken sur eller slog tillbaka. Jag kunde ju försöka med då började alla skratta och jag vara alltid i underläga och hade inget att säga till om, dom gillade mig dessutom när dom hade någon att skratta åt! Så jaja.. 

Men ja, detta var bara inte då. Detta är nu! Samma killar är fortfarande likadana. Visserligen träffar jag dom inte lika ofta men när jag gör de är jag i precis i samma sits som då. Men dom är ju roliga, ja de är dom! Och jag gillar dom väll förmodligen, annars skulle jag aldrig träffa dom. Men jag gillar inte hur dom är mot mig, dom kör med mig och är på mig, utan att jag ska blir sur eller ta illa upp. Gör jag de så är de som, Oj vad kom de ifrån!? Vadfan hände med dig och när blev du sånn? Dom gillar inte de. Men jag är sur som precis vilken annan tjej eller kille skulle vara! Men när jag blir de så är det en sånn förändring mot den jag alltid är. 
Och detta är ju inte bara DESSA KILLAR. Detta är ALLTID, jag lever såhär. Den som alla kan köra med och som aldrig säger vad hon tycker eller blir sur, tar illa upp osv. Jag är alltid så, mot alla mer eller mindre! Även fast inte alla tänker på de, inte jag heller. Men nu tänker jag på de och ja de är verkligen ALLTID så. Jag har aldrig nåt att säga till om. Och det är så jag lever. 
Det är verkligen så att jag har kommit på de nu. Vem jag är mot alla, vissa säger ju de till mig ibland: ja men du är alltid så snäll och blir aldrig arg eller sur! Och vissa påpeker ju de att jag borde blir sur! För jag aldrig blir de, men det är de jag inte kan. Jag kan inte leva så, jag är som handikappad, jag är verkligen de! Och när jag väl blir sur och verkligen försöker visa att jag vill inte att ni kör med mig eller skämtar om mig så kan dom tycka att de är ännu roligare och försöker jag visa även då, ja då blir dom antingen sura på mig eller kör till med nån diss så jag hamnar i underläga direkt, som jag redan var från början. 
Dessa situationer är varje dag. Och jag vet inte hur jag ska bli av med de.. Dett är så jag lever. Varje dag 365 dagar om året hela tiden. Det är mitt liv. 
Jag har aldrig tänkt på de som ett sånt stort problem. Men detta har lätt till både de ena och de andra som har skadat mig väldigt väldigt mycket. Allt det är från grunden detta!! Att jag inte har något att säga till om. 
Så folk som känner mig kanske tycker att jag är helst dumm i huvet nu. Men de är alla dessa små saker, varända eviga dag som har format mig och gjort att jag gjort massa ndra saker som skadat mig så fråktansvärt. Allt det pga detta. Allt detta!!

Att alltid vara snäll är aldrig snällt mot sig själv. 



För alla er som läst detta: imponernade att ni orkade läsa allt detta, all denna text.

Usch jag orkar inte, massor av tankar bara svävar omkring just nu. Vem i helvete är jag!? Vad vill jag? Vad gör jag för fel och varför gör jag aldrig rätt? 
Kommer jag någonsing bli fri? Någonsing komma ur och ifrån detta. 
Överkörd och meningslös var så jag beskrev att jag kände mig "vissa stunder". Ju mer jag kämpar för att ingen ska bli sur/må dåligt/hata mig, pga mig, destå mer förstör jag, desto mer gör dom de. Ju mer jag kämpar desto längre ifrån mitt mål kommer jag. 
Jag har left såhär så länge nu. Jag vet inget annat. Jag kan inget annat! Mer än att förstöra för mig själv. 
Förnuftet säger en sak, magen en annan. 
Magen vinner och förnuftet försvinner.

Gammal bild från Älgemon. 

Jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte bry mig om mig själv. Haha kan ju vara därför allting går åt helvete. 
Jag orkar inte bry mig om mig själv men alla andra kan jag bry mig om. Alldeles för mycket! 
Folk säger att jag ska tänka mer på mig själv. Men jag tänker bara på att ingen annan ska bli sur. Eller inte tycka om mig.. 
Är någon dryg mot mig, så kan jag inte vara dryg tillbaka. Har aldrig kunnat och kommer förmodligen aldrig lära mig heller.
Skriker någon mot mig, slår någon mig, sårar någon mig, så kan jag inte ge igen med samma. För då kommer dom att, gilla mig mindre? För att jag var dryg, för att jag kaxade, stog på mig eller slog någon som hade sårat mig hårt. 
Jag klarar inte av när någon är sur eller inte gillar mig!! Jag klarara de inte!! Jag kämpar ALLT jag kan för att förhindra de!! Men jag är usel på att lyckas.. "jag är känslosam, du är känslokall" Jag mår dåligt som fan när jag gör nånting som gör så att nångn gillar mig mindre. Kille som tjej.
Jag orkar inte bry mig om mig själv. Kan bara förstöra för mig själv. 

Alla kan hata mig, men jag kan aldrig hata tillbaka. Jag kan åtminstonne inte visa de...

Jag orkar inte. Jag anses väll barnslig?

Hej jag skulle vela dö ett tag, bara för att känna hur de är att ta en paus.

Nej.. För jag gör inget annat än FEL!! För jag lyckas aldrig.

Är jag den ända på hela jordklotet som känner såhär!? Är jag den ända av, alla. 
Det känns hemskt att säga de, egoistiskt men.. Sant. Jag är för, snäll.. Jag tror att alla är människor snälla, att ingen är dum. Men det går inte att leva så!! För det är inte sant. Jag tycker alla är världa det bästa. Men det är inte alla.. Det gör att folk kan behandla mig hur som helst, och jag kan förlåta dom, alldeles för lätt alla gånger. Jag kan inte hata någon och jag kan absolut inte visa de! Då kommer ju personen hata mig? Och jag klarar inte av att någon hatar mig.. Även fast jag egentligen också borde hata personen.. Men bara tanken på att någon annan inte tycker om mig, förmodligen för att JAG har gjort något fel. Den taken kan jag inte ha, jag klarar inte av de!! Därför gör jag alldeles, alldeles för mycket för att undvika de.. Det skadar bara mig själv. Jag kan ge ut hela min kropp, bara inte någon hatar mig för att jag inte gör de!! Jag kämpar alltid för att alla ska gilla mig, för att ingen ska ogilla mig. Och det är sjukt jävla jobbigt!! 
Jag är väldigt lätt att övertala och övertyga. 
Frågan är om jag väljer nånting över huvud taget själv lägre, eller om alla andra styr över mig?

Jag orkar inte!! Jag vet inte hur jag ska utrycka mig men jag vill inte mer!Jag vill sova. Sova så länge att jag glömt verklighetan och det som var då, det som är nu. Detta. 

Borde ju inte utala mig om precis allt i mitt privatliv men jag vill stå för detta, det är jobbig, det är piss!! Jag har i vissa situationer ingen vilja alls. Säger jag nej, är det bara ett nej. Dom, killarna. Kan bara tjata tillräkligt länge så faller jag djubare än marken och har inte längre någon makt alls. För jag är för feg för att stå för mkg själv, mitt liv och min kropp! Jag kan inte stå för mina tårar, mitt samvete. Det styr dom. Och jag kan ju inte sääga dom jävlarna. För jag kan inte hata någon..
Jag har gått hos kurator. Nu går jag hos psykolog. För att jag har utsatt mig för risker, utsätter mig för risker! Skadliga saker för mig själv. Jag ska lära mig att säga nej. Det är målet. Jag har kommit en bar bit påvägen. Byggt upp nånting litet. Men det är inget hållbart, för det rasar. Gång på gång.. 
Svaga, fega jävel är vad jag är!! Som alltid gör fel. 

Allt måste va mitt fel. Det är mitt och bara MITT!! Det är jag och bara jag! Det måste va mitt fel..


Jag har inte skrivit nånting för att få folk att tycka synd om mig, men jag pallar inte ha varända jävla liten ditalj inne i mig. Pallar ingenting och jag sprängs!! Kan inte beskriva riktigt... Hahah varför skriver jag detta!?..
PS. jag är inte psykiskt störd som de står i rubriken, även fast jag känner mig som de. 

Orkar egentligen inte uppdatera.. Vill bara lägga mig och sova nu direkt, och kommer nog göra de nu direkt.. Jag har en hemsk huvudverk, riktigt fy! Men jag har en massa grejer jag måste göra och jag känner mig jätte stressad! Har nationella prov i NO imorgon så borde rå plugga, jag borde duscha för mitt hår e fett! Jag borde göra ett bättre inlägg, äta, göra iordning för imorgon, bestämma kläder, packa väska och bla bla bla! Och sist sova... Men jag somnar snart och känner att jag har något migrän liknande. JAG ORKAR SNART INTE MER!! Imorgon ska jag prata i rdio också. Och direkt efter provet i NO ska jag förbereda en labb i NO också imorgon.

Samtigt vill jag prata lite med Amanda kanske eller nåt sånt. Och kanske ta de lite lugnt!? Har ju vart borta hela dan i Vänersborg och suttit på föreläsningar HELA dan. Man känner sig smått överkörd och proppad med massa information som man helst skulle velat sätta sig ner och tänka lite extra på.

Jag orkar inte. Samtidigt som min tumme värker.

Nu dör jag strax av huvudverk.
Mitt liv just nu, hej.

Kvällen blir inte mycket intressantare än såhär.. Kollat på melodifestivalen, jublat JAAAA när Loreen van sen trodde jag NÄSTAN att jag skulle åka från huset, men nej... Blev inte intressantare än detta nu. 

Imorgon kanske de blir Torp med mamma och köpa ett par byxor, hoppas på de! 
Annars får ni ha de bra allihopa :)

Hur många gången jag än säger de, hur jag än vänder och vrider på sanningen. 
Så finns det alltid folk som aldrig förstår. 
"fråga så många gånger som behövs. Jag ger mig till slut."

Vad är de som förändrats egentligen? Jag är fortfarande lika feg, orkar inte tänka på mig själv.. 
Får jag de överstökat så är de gjort. 

Inte en tanke på att detta inte alls var sista gången. 
Jag är bild för antalet fler jag har skapat.

---

---

---

Sitter och övar in texterna ovan! Ska på antagningsprov imorgon för att komma in på teater på Sinclair. Antigningsprovet går till så att dom valt ut åtta texter, som jag har fått sett. Och då fick jag välja en av dom texterna, tolka den och sen läsa upp den imrorgon (texten jag valde är den sista texten ovan, "Till Julia") Sen ska man också göra nånting eget. Man kan sjunga, visla, läsa nånting, dansa eller vad man nu är bra på och vill visa upp. Jag har valt att läsa nånting. Allternativen jag har är ett styck ur min bok "Prata Om De " (första texten ovan) Eller en dikt som jag också själv har skrivit. (Andra texten ovan) Har dock inte bestämt vilken av dom två första texterna jag ska läsa!!!! Asså dikten är ju lättare att komma igåg i huvet för att de är rimm i den, men de är ju kul att läsa nånting ur en bok man själv skrivit och tryckt med liksom.. Aja jag kan alla tre texterna iallafall! 

Känner mig lite SMÅTT nervös faktiskt.. Och eftersom jag är bort HELA dan imorgon och HELA kvällen och HELA natten så kommer uppdateringen vara minnimal om ens nånting.. Ber om ursäkt för detta..

Och ja! Appropå inlägget om min kära underbara farmor igår, fick precis ett sms från henne om att hon hade sett på facebook att jag skulle på prov imorgon och önska mig lycka till och hon skulle hålla tummarna, älkar dig farmor ♥ :)

Här tar jag allt mitt mod jag har och föröker förklara nånting som för mig är de absolut svåraste i hela världen. Och möts av avsky och tystnad.. JAG VILL INTE, JAG ORKAR INTE OCH JAG VILL BARA BORTBORTBORT! OCH GLÖMMAGLÖMMAGLÖMMA! 

Detta blev de mest depprimerade inlägget på länge. Jag ber så hemskt mycket som ursäkt... 


bildkälla