Har knappt rört elektrokemi papprena... Och nu vill jag bara sova. Hatar detta!! Och jag saknar dig.

Med dig var jag alltid lugn, jag behövde inte känna mig dum eller osäker på om jag skulle höra av mig eller inte. hörde jag inte av mig, så gjorde du de. Jag behövde aldrig vara rädd för att tappa kontakten och att du skulle tröttna på mig. Med dig var jag de jag var och inget annat. Jag behövde inte anstränga mig för att vara som någon du skulle tycka mer om, jag kunde ju lika gärna vara som jag var? Du kom till mig ändå. Varför fattar jag inte men. 
Men nu är de slut med de. Slut med dig och slut med allt DE. Du är borta. Det är ingen du där längre, inget att få bra humör av, ingen att skriva med, bara för att skriva med? Ingen att krama, bara för att få glömma allt annat. Ingen du mer. Och ingen kan ersätta det du är heller. Det kan komma många andra, men aldrig du. Jag visste att jag riskrade vänskapen, det var ju den som var värld allra mest. Jag riskerade den och förlorade den. Och dig.
Men skulle du kommit till mig en gång till, skulle jag inte backat för de du sagt. Jag skulle tvärt om gått fram och kramat dig. En vänskaplig kram eller inte, jag skulle kramat dig.