Är jag den ända på hela jordklotet som känner såhär!? Är jag den ända av, alla. 
Det känns hemskt att säga de, egoistiskt men.. Sant. Jag är för, snäll.. Jag tror att alla är människor snälla, att ingen är dum. Men det går inte att leva så!! För det är inte sant. Jag tycker alla är världa det bästa. Men det är inte alla.. Det gör att folk kan behandla mig hur som helst, och jag kan förlåta dom, alldeles för lätt alla gånger. Jag kan inte hata någon och jag kan absolut inte visa de! Då kommer ju personen hata mig? Och jag klarar inte av att någon hatar mig.. Även fast jag egentligen också borde hata personen.. Men bara tanken på att någon annan inte tycker om mig, förmodligen för att JAG har gjort något fel. Den taken kan jag inte ha, jag klarar inte av de!! Därför gör jag alldeles, alldeles för mycket för att undvika de.. Det skadar bara mig själv. Jag kan ge ut hela min kropp, bara inte någon hatar mig för att jag inte gör de!! Jag kämpar alltid för att alla ska gilla mig, för att ingen ska ogilla mig. Och det är sjukt jävla jobbigt!! 
Jag är väldigt lätt att övertala och övertyga. 
Frågan är om jag väljer nånting över huvud taget själv lägre, eller om alla andra styr över mig?

Jag orkar inte!! Jag vet inte hur jag ska utrycka mig men jag vill inte mer!Jag vill sova. Sova så länge att jag glömt verklighetan och det som var då, det som är nu. Detta. 

Borde ju inte utala mig om precis allt i mitt privatliv men jag vill stå för detta, det är jobbig, det är piss!! Jag har i vissa situationer ingen vilja alls. Säger jag nej, är det bara ett nej. Dom, killarna. Kan bara tjata tillräkligt länge så faller jag djubare än marken och har inte längre någon makt alls. För jag är för feg för att stå för mkg själv, mitt liv och min kropp! Jag kan inte stå för mina tårar, mitt samvete. Det styr dom. Och jag kan ju inte sääga dom jävlarna. För jag kan inte hata någon..
Jag har gått hos kurator. Nu går jag hos psykolog. För att jag har utsatt mig för risker, utsätter mig för risker! Skadliga saker för mig själv. Jag ska lära mig att säga nej. Det är målet. Jag har kommit en bar bit påvägen. Byggt upp nånting litet. Men det är inget hållbart, för det rasar. Gång på gång.. 
Svaga, fega jävel är vad jag är!! Som alltid gör fel. 

Allt måste va mitt fel. Det är mitt och bara MITT!! Det är jag och bara jag! Det måste va mitt fel..


Jag har inte skrivit nånting för att få folk att tycka synd om mig, men jag pallar inte ha varända jävla liten ditalj inne i mig. Pallar ingenting och jag sprängs!! Kan inte beskriva riktigt... Hahah varför skriver jag detta!?..
PS. jag är inte psykiskt störd som de står i rubriken, även fast jag känner mig som de.