Mitt humör är verkligen upp och ner, haha jag vet inte riktigt var jag har mig själv. Har så mycket att tänka på om mig själv. Vart jag står, vem jag faktiskt är och vem jag inte vill vara. Vad jag vill ändra på hos mig själv och hur fan jag ska göra de, de tar upp såå mycket tid! Jag försöker att lägga alla tankar åt sidan, försöka att inte bli en sånn som bara ligger hemma och tänker hela tiden. Men ju längre jag lägger de bredvid och försöker lägga de bakom mig så kommer de tillbaka. Ibland i väldigt hårda slag. För nån vecka sen så blev jag praktiskt taget nerslagen av mig själv bara för att jag försöker lägga allt jobbigt vid sidan, för de funkar inte!! De funkar verkligen verkligen inte. Men jag vill inte bli någon som bara mår dåligt hela tiden. Även fast jag skulle kunna, ja jag vet inte vad... De är så mycket som är fel. Jag kan varken gråta eller ta tag i mina problem. men när jag väl gråter, och när jag förstår att jag har problem, problem som verkligen hugger ner mig! När de bara kommer över mig med olika långa mellanrum. Då, då gråter jag forsar, de kan hända precis när som helst, precis vart som helst! Och då gräver jag in mig i mig själv, då stänger jag mig inne och vågar inte tro på en ljusare framtid. Då förstår jag att jag har problem och att jag psykiskt inte kan hålla mig kvar stående. Sen, sen när de gått några dagar. Är allt som vanligt igen. Och jag har stoppat bort mina problem och mina tårar. Då lever jag med mina problem utan att tänka på dom, jag bara lever. Tills nästa gång allt kommer över mig. och perioderna mellan dessa överfall av hur allting egentligen är blir längre. Vilket betyder att när "anfallen" kommer blir de så mäktigt och så stora att jag knappt klarar av dom. När jag förstår vem jag är, hur jag är och vad fan jag håller på med.
Jag har glömt bort allting jag har gjort, allting som hände förr, jag glömmer och förtränger ALLT! Vilket är så jävla fel och dåligt. Eftersom att jag då kan göra om alla mina misstag, för jag kommer inte ihåg att jag gjort dom. För jag har förträngt de. Jag lär mig aldrig av mina misstag och fel jag gjort.
De suger, kort sagt. De suger!
Jag försöker vara bra mot allt och alla, vara ”snäll” och bra. Och folk tycker jag är snäll. För snäll. Alla tar de för givet och jag förlorar mig själv. Jag förstör mig själv, så djup. Så djupt att jag inte förstår nånting. Jag lever i en trans. Jag vill inte att de ska vara något fel, så jag tränger bort att de är fel för att kunna leva.
Men de håller inte.