Ja nu var det detta med problem, levnadsvanor och sätt. Jag har precis kommit underfund med att jag lever på ett visst sätt som inte alls är bra! Absolut inte bra mot mig själv och den jag är. Det är inte bra mot någon som lever så. Jag har inte fattat hur myclet de faktiskt drabbar mig! Fören nu.. Och jag måste göra något åt de, även fast jag left såhär i större delen av mitt liv. Väldigt, väldigt länge. Det är inget som jag kan ändra på en natt, inte en vecka, kanske inte på många år. Kanske aldrig? Nej jag ska klara de! Så de sista glömmer vi.. 
Jag är väldigt bra på att säga ja, det är inte ofta jag säger nej! Nästan aldrig. Jag ger mig själv till alla andra som behöver mig, även dom som inte gör de. Dom som bara vill ha någon att jävlas med, någon att skylla på, någon att retas med, någon att köra med, någon man kan göra vad som helst med utan att den personen blir sur eller står på sig och tar illa upp. En sånn är jag. Så har de vart större delan i mitt liv, men de började väll på allvar när jag började i teran och framåt. Då flyttade min bästa kompis, hon som hade vart den ända jag haft, den tajtaste kompisen av alla! Det var vi mot världen och när hon försvann var det bara hälften kvar, och den hälften klarade inte riktigt av den nya verkligheten. Jag klarade inte av de. Jag fick aldrig vara med någon och kastades från den ena tjej gruppen till den andra med ett "nej du får inte vara med" bakom mig när jag gick där ifrån varje gång. Fick jag däremot vara med någon gång så gjorde jag ALLT för att dom skulle ha kvar mig. Jag gjorde precis allt för att dom skulle tycka om mig, dom fick göra vad dom ville med mig bara jag fick vara med!! 
När jag sen gick till killarna, när jag gick i feman-sexan så FICK JAG VARA MED! Jag blev en av dom, alla tog mig som en av dom och jag räknades väll i princip som en kille med tjejkläder och bröst. 
Men kraven var hårda. Jag kanske ställde dom själv de vet jag faktiskt inte. Men jag gjorde som alltid allt för att få vara med! Och dom gjorde precis vad dom ville med mig. Jag skulle bara le och se glad ut och aldrig ta illa upp, stå på mig själv och säga att jag inte ville eller säga nej, absolut aldrig blir sur eller arg. Jag skulle alltid vara glad oavsett! Aldrig blir sur när någon kastade hundra snöbollar, jag skulle bara se glad ut och låta dom göra de om de var de dom ville. Dom gjorde precis vad dom ville med mig, tjejen på 11 år utan en egen vilja. Dett handlade ju inte bara om snöbollar! Utan om allt!! Ville dom att jag skulle gå till någon och säga något, så gjorde jag de. Ville dom att jag skulle ta av mig nåt, så gjorde jag de. Ville dom att jag skulle bli jagad genom skogen, ner puttad någonstans eller ut dissad totalt bara för att dom skulle visa vilka roliga dissar dom kunde för att någon annan skulle känna sig överkörd så körde dom alltid de på mig. Det var ju aldrig någon annan som blev dissad eller något sånt. Det var jag och alltid jag. Jag gjorde vad som bad om för jag hade inget val! Jag jav med dom men fick göra vad som krävdes för att vara med dom, dom ända jag kunde vara med, så fick jag betala det höga priset och leva som "hon man kan göra vad som helst och hon blir aldrig sur! Man kan slå henne, hon slår varken tillbaka eller blir sur för att man ens slog henne." Det var den jag var. Och ja! Om någon slog mig så blev jag varken sur eller slog tillbaka. Jag kunde ju försöka med då började alla skratta och jag vara alltid i underläga och hade inget att säga till om, dom gillade mig dessutom när dom hade någon att skratta åt! Så jaja.. 

Men ja, detta var bara inte då. Detta är nu! Samma killar är fortfarande likadana. Visserligen träffar jag dom inte lika ofta men när jag gör de är jag i precis i samma sits som då. Men dom är ju roliga, ja de är dom! Och jag gillar dom väll förmodligen, annars skulle jag aldrig träffa dom. Men jag gillar inte hur dom är mot mig, dom kör med mig och är på mig, utan att jag ska blir sur eller ta illa upp. Gör jag de så är de som, Oj vad kom de ifrån!? Vadfan hände med dig och när blev du sånn? Dom gillar inte de. Men jag är sur som precis vilken annan tjej eller kille skulle vara! Men när jag blir de så är det en sånn förändring mot den jag alltid är. 
Och detta är ju inte bara DESSA KILLAR. Detta är ALLTID, jag lever såhär. Den som alla kan köra med och som aldrig säger vad hon tycker eller blir sur, tar illa upp osv. Jag är alltid så, mot alla mer eller mindre! Även fast inte alla tänker på de, inte jag heller. Men nu tänker jag på de och ja de är verkligen ALLTID så. Jag har aldrig nåt att säga till om. Och det är så jag lever. 
Det är verkligen så att jag har kommit på de nu. Vem jag är mot alla, vissa säger ju de till mig ibland: ja men du är alltid så snäll och blir aldrig arg eller sur! Och vissa påpeker ju de att jag borde blir sur! För jag aldrig blir de, men det är de jag inte kan. Jag kan inte leva så, jag är som handikappad, jag är verkligen de! Och när jag väl blir sur och verkligen försöker visa att jag vill inte att ni kör med mig eller skämtar om mig så kan dom tycka att de är ännu roligare och försöker jag visa även då, ja då blir dom antingen sura på mig eller kör till med nån diss så jag hamnar i underläga direkt, som jag redan var från början. 
Dessa situationer är varje dag. Och jag vet inte hur jag ska bli av med de.. Dett är så jag lever. Varje dag 365 dagar om året hela tiden. Det är mitt liv. 
Jag har aldrig tänkt på de som ett sånt stort problem. Men detta har lätt till både de ena och de andra som har skadat mig väldigt väldigt mycket. Allt det är från grunden detta!! Att jag inte har något att säga till om. 
Så folk som känner mig kanske tycker att jag är helst dumm i huvet nu. Men de är alla dessa små saker, varända eviga dag som har format mig och gjort att jag gjort massa ndra saker som skadat mig så fråktansvärt. Allt det pga detta. Allt detta!!

Att alltid vara snäll är aldrig snällt mot sig själv. 



För alla er som läst detta: imponernade att ni orkade läsa allt detta, all denna text.