Jag var så försörd, jag hatade mitt utseende, gick till en läkare för hjälp men fick ett dödsbud. Bilden ovan är tagen precis innan skolavslutningen. Jag ville ha med mig den till läkaren för att visa. jag ville inte ens gå utan smink dit, bara att ta mig till Tanum och tillbaka utan smink var hemskt!! Ni förstår nog hur ledsen jag blev efter beskedet. Han sa även att mina hudproblem kommer bli värre under dessa veckor, efter tre veckor skulle det bli ännu värre, för att sedan bli bättre. Jag kunde inte sluta gråta... 
Som jag skrev så ville jag inte jobba först. Men jag bestämde mig ändå för att ta mig till jobbet. Trösten var att det aldrig brukar komma kunder som jag känner, alltså vet dom inte vem jag är. Och jag fick snabbt lära mig att visa mig utan smink för min familj, och mig själv. Jag ville helst inte ens titta mig i spegeln själv. 
Dagarna och veckorna gick. Jag åkte endast till jobbet, men träffade inga andra. Som man egentligen brukar på sommaren.. Själv satt jag mest bara hemma, såg hur mitt ansikte förvandlades till något värre än vad det redan var innan. Jag blev väldigt torr, eftersom jag inte fick använda några krämer. Jag var så torr, kunde inte ens klia mig i ögonen. Mitt ansikte var en katastrof. 
Jag stängde in mig, tappade mycket kontakt med komisar, eftersom att om jag skulle tråffa dom skulle det bli utan smink, så nej. Hellre ensam hemma! 
Men jag har ändå använt smink ett fåtal gånger. Som på midsommar, den stoa brännbolls turneringen, håkan konserten, och en-två fester på Älgemon. För jag ville så gärna vara med! Och jag ville så gärna känna mig fin! 
Jag hade även nu slutat bry mig om kläder, om vad jag hade på mig. Jag kunde inte se att det jag hade på mig var fint, när jag aldrig kände mig fin... 
Nu, tillslut! Har det börjat bli bättre. Jag får inte längre så mycket nya finnar, nu är det mest ärr, fula ärr.. Kvar. Men jag visar mig gärna inte ute för folk jag känner. Men det har blivit bättre! Jag har blivit starkare. Förr ville jag inte ens gå till affären utan smink, nu klarar jag av det galat. Utan att ibland ens tänka på mitt ansikte. Förr kunde jag inte ens gå i stan när det var mörkt, eller gå ut och springa här hemma i skogen, utifall att någon skulle se mig. Ja, nu är jag väldigt mycket starkare! Idag kan jag tillomed visa mig för enstaka nära vänner utan smink, och hela min släkt, något jag tyckte var en omöjlighet för 8 veckor sedan. 

Nu, 8 veckor senare:

Jag ska uppsöka läkare igen nu. För detta räcker inte för mig. Mitt ansikte är inget jag helst visar upp. Och när skolan börjar så är det smink på igen. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag vill ju helst få bort allting! Känna mig som en fin människa och faktiskt känna mig så!