Var många dager sedan ni hörde från mig nu. Och det för att jag varken kunnat, velat eller haft ork till att varken skriva eller prata med någon dom senaste dagarna. 
Den här helgen har vart fruktansvärt jobbig. Det sista jag skrev här var i onsdags då jag skrev att jag inte ville åka tjejvasan nu i lördags, men att jag skulle åka upp till Mora för att kolla på alla andra. Ja, alla var väldigt på mig innan loppet om att jag skulle åka och jag kände mycket press på mig. Och väl där uppe så började jag ångra mig. Och på fredagen var jag säker på att jag skulle åka och att jag skulle ta mig i mål. Någon höjdar tid skulle jag inte få och det visste jag, men jag ville visa alla att jag kan! 
I lördags så gällde det. Jag hade tre mil framför mig, jag var fruktansvärt nervös men jag hade bestämt mig! Men det gick inte som jag ville i spåret. Redan i dom första backarna, strax efter starten så kände jag att mina skidor hade noll fäste. Jag bara gled runt och kom knappt upp för backarna. Jag ramlade 3 gånger i dom första 5 backarna. Och kände väll redan då att detta funkar inte så jag stannarde och vallade om hos hjälpare utmed spåret. Men det märktes ingen skillnad. Jag vallade sedan på en gång till efter det utan resultat. Det var som att ha på sg skor av is och försöka ta sig upp för en backe av is med ett par stavar i händerna. Jag blev väldigt trött i kroppen mycket snabbt eftersom jag fick spänna mig så mycket och jobba hårt med hela kroppen för att ens komma framåt på plan mark. Det var hemskt att åka! Och efter ca 5-7 km så slog jag även huvudet rätt i staven och höll på att svimma, som pricken på det hela typ..
När jag kom till första kontrollen efter 11 km så klarade jag inte mer och fick avbryta. Det var riktigt jobbigt. Och när jag förstod att jag inte skulle kunna åka vidare så satt jag i bilen och grät väldigt länge och ville bara försvinna bort. Det var fruktansvärt tungt.

Resten av lördagen var verkligen inte rolig. Jag gick mest runt med huvudet mot marken och grinade. Och det var fruktansvärt jobbigt när vi skulle in i Mora för att jag skulle få åka med pappa och lillebror till stugen. Då dom stod vid målet. Det var  väldgit jobbigt att se alla glada tjejer som gick i mål efter deras 3 mil, medans jag bara kunde tänka på hur fruktansvärt världelös jag var som avbröt efter en tredjedel. Det går inte riktigt att beskriva hur misslyckad jag kände mig där.

Jag har mått väldigt dåligt sen i söndags. Inte fått det ur skallen att jag inte klarade detta. Att jag nått botten typ. 
Jag har som ni vet mått väldigt dåligt länge nu, men detta var liksom droppen av alltihop. Och när jag kom hem från Mora så påmindes alla andra krav och all annan ångest från tex skolan. Var svårt att tänka på skolarbeten när jag bara vill lägga mig i sängen, kolla in i väggen och inte flytta mig där ifrån på några veckor. 

Det kändes bättre idag när jag kom tillbaka till skolan och vännerna, även fast jag inte mått så himla bra. Men det är svårt när alla är vana att se en så glad och upp-piggande. 

Detta var en väldigt självutlämnande text om hur jag känner det, mina känslor och tankar som just nu inte är så himla happy. Jag hoppas ni kan respektera detta. Jag behövde verkligen bara skriva av mig någonstans där inte bara jag ser...