Sitter och lyssnar på känslosamma toner och blickar ut genom fönstret och möts av kyla. Sitter invirad i min filt och bara, tittar. Utan meninng, utan slut. Vill inte röra mig mer idag. Känns som aldrig. Det hände nått, oklart vad. 
Känns som perioden kommer, känns som den är här. Jag har känt mig ensam förr, och nu igen. Ensam och ensammanast. Enammast nu, alltid. Allting jag förträngt, kommer på samma gång. Allt det jag förträngt, som jag aldrig någonsin vill mötas av igen, aldrig någonsin vill bli påmmind om igen, aldrig någonsin vill få i min kropp igen. Allt det kommer nu, nu igen. Jag vill inte. JAG VILL INTE! Det är som panik blandat med rädsla och, stillhet. Jag vågar knappt röra mig. Vill stänga av allt som är känslor. För då kanske minnena försvinner?
Jag känner mig blind, som om synen har försvunnit för att jag ska kastas in i mig själv, fängslas i mitt inre, med mitt förfluta, men mina minnen. Jag vill stänga av. Det är svårt att kvävas i sig själv och inte kunna ropa på hjälp.

Jag vill inte.