Nu börjar jullovet gå mot sitt slut. Vill säga att det både ska bli väldigt roligt att komma tillbaka igen. Till klassen och skolan. Det är många fina vänner jag inte träffat på länge nu, funderar väldigt på hur jag ska klara sommarlovet utan alla!? Haha. Men till själva skolan och studerandet så är jag mest nervös. Jag är nervös över hur våren kommer att se ut. Just nu är det ju mycket med lägenheten, att få den klar och allting. Och jag hoppas min vardag ska underlätta och att jag kommer trivas med min vardag när jag flyttat in till stan. För som jag ser det så var hösten ett rent helvete för mig vissa stunder. Och jag vill inte ha det så igen.

Sen ska ju mamma opereras. Redan imorgon. Vi är väldigt spända... Ikväll är sista kvällen mamma kommer kunna röra sig, sista gången hon tvättar, sitter normalt i soffan, lagar mat eller sover i sin egen säng på väldigt lång tid. Vi förbereder oss på något hemskt, som vi vet ska ske. Men vi försöker ändå se det lilla möjliga ljuset. Att det kanske inte blir så illa som vi tror? Det kanske blir bättre? Lite bättre? Man blir galen av att inte veta... Men en sak är säker. Det väntar en väldigt jobbig tid för vår familj, hur lång den tiden än blir. 
Jag vet att denna våren nog inte kommer bli den finaste i mitt liv. Jag förväntar mig ingenting riktigt bra faktiskt... Tråkigt men så är det faktiskt. Jag hoppas såklart! Jag hoppas varje dag att idag är dagen då nånting fantastisk ska hända. Men dagen har aldrig kommit. Än. Men hoppas kan man ju alltind. 

Som ni kanske mins så skrev jag att mitt nyårs löfte skulle bli att släppa taget om sånt som inte gör mig något gott, utan bara massa dåligt. Saker och människor som håller mig nere och tillbaka på en nivå jag egentligen inte vill vara på. Personer som håller mig tillbaka till att jag mår dåligt, och aldrig riktigt bra. Jag kanske skulle mått bra av att släppa taget och bara gå vidare? Men... Då kommer tankarna från andra hållet, som alltid. Om jag släpper taget, säger tack och hej, detta har inte gett mig nånting bra än, och kommer aldrig göra heller. Så hejdå Om jag säger så, så har jag ju absolut ingenting kvar? Säger jag hejdå till denna person så finns det ingen annan kvar. Det blir alldeles tomt. Vill jag det? 

Som ni förstår så är jag väldigt kluven och fruktansvärt förvirrad. Vad är det jag vill och vad gör mig egentligen glad? Vad får mig att må bra?
Men det kanske är som Markus Krunegård säger? "Det är först när man er upp som man ser nått nytt, när man släpper taget tar man steget" 

Under jullovet så jag jag försökt att tänka ut vad det egentligen är jag vill med allt? Jag har försökt rätta ut allt. Men när jag ska tänka på allt detta, så blir det bara svart? Som alltid. Och jag kommer, ingenstans. Jag  lever fortfarande med frågeteknet hängande över mig och tomrummet innom mig. 
Vad ska jag göra?