dag 4 - mitt liv som mindre

Börjar med att visa några bilder ur gamla album på mig. Där var jag, liten! Åh vad jag saknar det! Men vem gör inte?
Ja hur var mit liv som mindre? De beror ju på vilken tid man man pratar om. Jag har ju alltid varit så som jag är, i vissa delar. Jag har alltid kunnat prata med främmande människor och sällan vart rädd! Jag var inte barnet som sprang och gömde mig bakom mamma ben, nej absolut inte. Mamma berättade faktiskt en väldigt rolig sak här om dagen för mig från när jag var liten och vi gick i någon affär och jag säger till en total främling, som kanppt mamma kände! Att de sov en man i mammas säng för att pappa inte var hemma, haha! Grejen var att de sov en man i vårt gäst rum, där mammas gamla säng stod, vi sa alltid att de var mammas säng och mammas saker i det rummet. Och de sov då en man där över helgen som kände pappa. Men pappa var inte hemma för han var iväg och jobbade. Min lilla förvridning! Men sant var de ju faktiskt haha. Så mamma sa de att man fick alltid tänka på vad man sa till mig, för jag gick och sa allting till alla andra direkt! Just det kanske jag har vuxit ifrån.. Men det med att jag pratade med en främmande man som jag inte riktigt kände har hållt i sig. 
Jag var ett glatt barn tror jag! Inte rädd för nånting. Och full av kärlek. Och jag kommer ihåg att jag ville framstå som äldre än vad jag var. Kommer ju så väl ihåg när man avgudade dom äldre som gick på högstadiet! Och här är jag nu, på gymnasiet!? Vart tog tiden vägen!? Nyss gick jag ju i trean? Det är sju år sen.. sju år sen!! Sjukt... 
Och som jag nämnde har jag aldrig vart blyg, stå på scen, prata inför grupp eller visa upp mig har aldrig vart några problem! Redan i tredje klass så stod jag och sjöng inför hela skolan och alla föräldrar, utan att vara nerväs alls. Om jag sjöng så bra vet jag inte, troligen inte! Men jag vågade iallafall. 
Man kan också säga att mitt liv förändrades i trean. Innan hade jag haft en bästa vän! Men i trean och framåt flera år hade jag ingen alls. Jag blev utmobbad och utstött. Jag blev väldigt ensam i skolan. Och när jag fylde år när jag gick i trean bjudde jag bara dom jag ansåg vara min riktigt vänner på kalas. Vilket var tre tjejer i Hällevadsholm. 
I trean blev jag som sagt väldigt ensam. Att vara utstött var så oerhört hemskt för mig!! Jag mins det så väl. Det är även från den tiden som jag fick in att inte kunna vara taskig mot någon. Alla var taskiga mot mig då, och jag kunde då inte vara taskig mot någon anna när jag visste hur hemskt de var att ta emot det!! Och sen gjorde jag ju ääven allt för att få vara med dom andra, att vara tasik mot dom tillbaka tog mig ingen vart direkt. Så det är från den tiden jag fått att jag inte kan vara taskig mot någon människa. Och det håller fortfarande i sig. Det är.. Både bra och dåligt vill jag säga. Visst är det bra att alltis vara snäll mot andra! Men att inte kunna försvara sig och vara taskig mot någon som sårat en är inte alltid bra! Jag kan aldrig ge igen, utan jag går med på vad som helst. För att inte vara taskig mot någon.. Men jag talar inte ofta om att jag blev mobbad dom åren. För dom som mobbade mig ute då, är några av mina nära vänner nu. Allt förändras ju.. Jag kan inte klandra någon längre! Det ligger i det förflutna. Men jag glömmer aldrig dom svåra åren mellan trean och sexan. Och hur otroligt dåligt jag mådde! Och hur det hänger sig kvar. Det blev en del av mig liksom. 

Nu ska jag inte skriva mer. Nu har jag skrivigt nog långt om mitt liv som mindre! Om ens ngon orkade läsa, haha! Nästa dag blir dag 5 - detta saknar jag. Får se vad jag skriver om då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
slide show
RSS 2.0