Om de är du som följer efter mig ber jag dig att sluta. Är det du som förstörde mig, borde jag då förlåta? 
Kommer jag aldrig glömma, eller kommer minnet bara försvinna? Är det bra, eller är det dåligt? 
-Tror du på på förändring? Ja jag trodde på de. Men nu vet jag att den flyttade långt bort. 

Jag ville inte se. Jag ville inte känna. Jag ville inte höra. Jag ville inte uppleva. 
Men vem hindrade? Jag var den ända som skulle kunna. Men jag teg. Jag teg men kunde ändå inte höra mina egna tankar för skriket som bedövade min kropp. Innifrån. 
Men skriket stannade innanför min hud. Där också han har stannat kvar. Och minnet brottar sig fram och jag lyckas inte stänga det ute. 

Jag skämms. Och jag vet. Att de måste vara mitt fel. 
För de är sånn jag är. Skammlig.