Jag kan ju säga när jag känner mig som mest levande. Det är när jag är på Älgemon, en sommar kväll. Älgemon med de ensamna huset, dom gröna skogen och sjön som är alldeles stilla och spegelblank. Man sitter på de lilla tvätt berget och ser hur solen sakta försvinner ner bland gran-topparna och förgar hela himelen och vattnet i en alldeles varm gul, röd, orange färg. Man sitter och bara är. Man bara är där! Kanske tar av sig kläderna och sakta går ser i vattnet och nästan ljudlöst doppar sig, simmar runt i de tysta vattnet och bara hör ens egna simtag lätt gluckande mot vattenytan.

Då! Då förfinner alla problem i hela världen, det är som om hela varlden försvinner och jag befinner mig i något helt annat! Något fantastiskt.