hello, again.

Tagna av mig under alla juldagarna på Älgemon. 

Ja, hej igen. Börjar som ni ser med några bilder. En så himla fin vinter-jul det vart! Helt magiskt fin med all snö. Och eftersom att vi varit på Älgemon under hela julen så har man kunnat njuta ännu lite extra av det. Var längesen jag kände ett sånt lugn i fridfullhet i mig som jag gjort dessa dagar. Kanske därför jag beslöt mig för att skriva nu? Nu när jag kommit hem igen. 
Ja jag har haft några tuffa månader. Sist jag skrev här var för cirka en och en halv månad sen och som ni förstod då så var det mycket i mitt liv och min vardag. Oerhört mycket i skolan och väldigt lite ork till nånting alls förutom att sova och det ända jag tänkte på precis hela tiden var att jag vill sova. 
Och så har det forsatt... Jag har inte haft någon ork på livet alls dom senaste månaderna. Jag har vart så trött och blivigt liksom instängd i mig själv... Jag har blivigt mycket mer tyst och kan sitta hur länge som helst och bara stirra in i en vägg och inte känna någonting alls i evigheter. Inget vidare roligt liv att blogga om eller hur. Jag har liksom förendrats... Jag brukade inte vara såhär!? Visst hade jag kvällar ibland då jag satt och tänkte utan att komma någonstans och mådde skit. Men såhär!? Nej... Jag kunde vara inbunden i mig själv men jag tog alla chanser jag såg att leva livet. Nu är det i princip tvärt om. Jag tänker tanken att gå ut och göra något roligt, men sen kommer jag på alla hinder, hur besviken jag kommer bli om det blir inställt och allt annat som kan hända så att det inte blir dedär roliga jag ville ha. Så jag skriter i allting och ligger hemma i min säg och kollar på en film och väntar på att timmarna ska gå. Jag har ingen lust till att ha roligt längre, men å andra sidan blir jag galev av att sitta hemma dagar i sträck utan att öppna ytterdörren. Det är som om jag sitter och väntar på att någon underbar peron ska komma hem till mig och tvinga ut mig, för att den personen verkligen vill ha med mig ut! Hemsk tanke jag vet... Vad är det me mig? Det är inte de att jag slutat gilla mina vänner, nej inte alls! Jag älskar mina vänner!! Mer än allt! Men det är något i mig som rivits bort på något sätt? Det är nånting i mig som saknas.

Jag känner mig bara så enormt trött och ensam just nu. Den senaste månaden nu innan jullovet ville jag bara ta långledigt eller sjukanmäla mig i evigheter och bara ligga hemma och sova. Men det gick såklart inte... Men det är svårt att gå till skolan varje dag när man aldrig har lust att ens ställa sig upp ur sängen. Aldrig riktigt har någon lust till någonting alls... 

Som ni förstår så är allting inte som det vart. Jag är inte som jag varit. Och inte nog med att jag känner mig ensam allmänt, nu den senaste tiden har det varit någon form av kärleks månad för alla mina vänner som jag umgås mest med. Dom har (näst intill) alla hittat sin stora kärlek och lever i lyckliga förhållanden. Det är i princip jag och kanske två till av mina närmaste vänner som inte har någon pojk eller flikvän. Och den tomma ensamheten man känner när alla samtals ämnen om vilka eller vilken kille man kanske är lite intresserad av byts till att alla pratar om hur mycket dom älskar sin partner och vad dom gjorde senatse, när dom ska ses igen och hur mycket dom saknar sin älskade älskling får lätt tendensen till att man som ensam singel känner sig ännu mer ensam och omöjlig att älska. Dom sitter där och anting gulligullar, håller om och pussas med sin partner och säger hur mycket dom älskar varandra  eller sitter och pratar om sin partner och hur mycket dom älskar varandra. Och om man kommer att tala på hur ensam man själv känner sig så kommer ju alltid dom tröstande orden som; Nämen gumman, du kommer hinna den rätte! Han finns där ute! Alla har någon. Ja det är otroligt lätt att säga för någon som hittat just denna rätte. Men för någon som inte ens fått en kyss från någon som ens gillar en pytte pytte lite för den man är så är det svårt att föreställa sig att det finnt någon över huvud taget som ens kommer kuna låssas lite att den älskar en, även fast man aldrig någonsin kommer hitta någon som en gör det. 

Visst borde jag inte klaga. Den rätte finns säkert! Men jag har ingen kraft att hoppas eller tro på det. 
Jag har aldrig uppleft att en kille som jag gillar, gillar mig tillbaka. Jag hade ett förhållande i 8an, det varade i fem dagar och på den femte dagen sa killen att det hade gått för fort och att han inte alls gillade mig. Vad jag fick utav det förhållandet var min första kyss och ett krossat hjärta. Och det var inte första gången det krasade ihop kan jag säga! 
Nu för tiden förväntar jag mig ingenting av någonting i den sitlen. Alltså kärlek. Drömmer om den gör jag ofta, men jag brukar snabbt sluta när jag kommer på hur meningsläst det är. 
Killarna jag träffar är så långt ifrån kärlksfulla man kan komma. Och jag vart med en kille så brukar jag faktiskt ljuga för mina vänner om vad vi gjorde. Skulle jag säga sanningen skulle jag börjat gråta. Bättre att få dom att tro att killar är snälla mot mig och att jag mår bra. Visst kan jag ljuga för mig själv också och tänka att dom var söta mot mig. Att vi hade en bra stund. Det får mig ju att må bättre! Så jag brukar även göra det. Skulle jag inte ljuga för mig själv skulle jag antagligen må ännu sämre.

Jag antar att jag bara är olycklig, och jag antar att jag är patetisk som mår såhär. Bara patatisk. Jävligt patetisk. 

 
Jag ska börja blogga lite grann igen. Har många bilder jag inte kunnat visa upp för exempel. Men jag kommer inte bligga varje dag. Då blir bloggandet som ett måste och inte något jag vill för jag gillar det. Jag vill inte känna något måste alls med detta! 
Men jag tror jag kommer köra mer bilder och lite text. Jag kan skriva när jag har något intresant att förmedla. Allt jag skrivit i detta inlägg var för att jag ville skriva ut lite, många av orden jag skrivit för er sitter långt inne i mig och det är känsliga saker. Så jag hoppas inte ni smutts kastar dom mot mig. 

Med allt detta sagt vill jag välkomna mig till bloggvärlden igen och hoppas ni kommer förja med mig på vägen jag börjar nu, en ny väg, en ny start på GO LIKE ME. Kramar från mig till er.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
slide show
RSS 2.0