Jag torkar snabbt bort tårarna men tanken på de som fått dom att rinna kan inte försvinna. Så fort tanken slår mot näthinnans tunna trådar så slår signalerna till tårkanalen igång, munnen blir blöt och förvrids i en konstig grimas så att mungiporna darrar. Sorgen och tårarna fyller hjärnan och kroppen tills den inte orkar mera. Snart kan man tänka på vad som helst. Som om man vänder de som var glatt och bra förut ut och in som en smutsig tröja och de blir smutsigt, sorgligt och hemskt.
Jorden är inte anpassad för dom som inte kan vara glada inifrån. Är man glad inifrån och ut så kan man klara de mesta! Men vi andra som bara ser glada ut men som när vi kommer hem vänder tröjan ut och in så att den smutsiga, hemska sidan kommer utåt. Vi då? Ett samhälle för oss som ibland bara vill sova. Som bara vill gråta och som bara vill ha närhet. Men som istället för att visa smärta och tårar när vi behöver visar glädje på stan och sorg under täcket.  De är oss världen behöver krama och de är vi som vill ha den rätta att älskas av. Det är oss alla sånger en gång handlar om och oss som alla vill glömma bort. De är vi som är svaga och vi som tar allt fel. De är vi som behöver höras och vi som behöver förstås! De är vi som är många och vi som är ungdomen.
De är vi som tar över och de är vi som måste lära oss leva. De är vi som ska älskas, de är vi som ska älska. Så älska oss då.

Fanny.Älgemon