Jag vill bara lägga mig under täcket, och försvinna.. Och inte komma fram förens i 60 års åldern då man kan älska livet.
Jag är rädd. Rädd för människor. Dom människor som kan dölja, som man inte kan lita på. Jag är rädd för att berätta saker, att dela med mig. Skräcken tar över, skräcken för att göra fel och hamna under med 1-0 mot världen. Jag är rädd för att vara på fel plats vid fel tillfälle. Göra fel och göra bort mig. Allt går runt. Snackat går runt, och runt igen. Tills ingen står ute och inte vet.
Jag är rädd för de stora och ensamma. Vara själv och tänka själv. Rädd för världen. Jag blev nu rädd för värden. Och dom som lever i den.
Rädd för att vara med fel person. Rädd för att vara med fel personer. Rädd för att göra fel och inte veta, att felet är gjort. Alla vet allt om mig. Men jag får inget veta.
Jag är rädd för att göra dom felen jag redan gjort.
Kan allt inte bara lugna ner sig? Kan någon inte bara älska mig?.
Jag har tappat allt som har med intresse att göra. Jag är inte intresserad längre.
Jag vill bara bort! Och snart skriker jag. Skriker över att jag inte kan ta mig bort. Jag kan bara vänta och lida. Och hoppas. Hoppas på att dom jag tror är mina vänner faktiskt är de.
Och vara rädd för att ha för få vänner. Jag kanske inte ens har några? Dom kanske alla har lämnat mig utan att riktigt informera mig om de?

Jag blir bara ledsen. Över att allt snurrar så fort att jag inte hinner uppfatta allting.
Jag gör fel och jag är fel. Och jag vill inte mer.
Alla vet så mycket om man dom inte ens jag vet om? Jag tror dom alla hatar mig.
Rädslan över att inte veta vilken sida alla står på. Är dom för eller emot mig? Och jag älskar eller hatad?
Vad vill ni egentligen? Vill ni att jag ska försvinna? Ska jag försvinna? Och hur ska jag försvinna?...

Jag torkar snabbt bort tårarna men tanken på de som fått dom att rinna kan inte försvinna. Så fort tanken slår mot näthinnans tunna trådar så slår signalerna till tårkanalen igång, munnen blir blöt och förvrids i en konstig grimas så att mungiporna darrar. Sorgen och tårarna fyller hjärnan och kroppen tills den inte orkar mera. Snart kan man tänka på vad som helst. Som om man vänder de som var glatt och bra förut ut och in som en smutsig tröja och de blir smutsigt, sorgligt och hemskt.
Jorden är inte anpassad för dom som inte kan vara glada inifrån. Är man glad inifrån och ut så kan man klara de mesta! Men vi andra som bara ser glada ut men som när vi kommer hem vänder tröjan ut och in så att den smutsiga, hemska sidan kommer utåt. Vi då? Ett samhälle för oss som ibland bara vill sova. Som bara vill gråta och som bara vill ha närhet. Men som istället för att visa smärta och tårar när vi behöver visar glädje på stan och sorg under täcket.  De är oss världen behöver krama och de är vi som vill ha den rätta att älskas av. Det är oss alla sånger en gång handlar om och oss som alla vill glömma bort. De är vi som är svaga och vi som tar allt fel. De är vi som behöver höras och vi som behöver förstås! De är vi som är många och vi som är ungdomen.
De är vi som tar över och de är vi som måste lära oss leva. De är vi som ska älskas, de är vi som ska älska. Så älska oss då.

Fanny.Älgemon