Ni kanske mins mitt "nyårslöfte" jag lite halvt gav ut efter nyår? Det var iallafall att gå vidare. Gå vidare och lämna saker som bara har dåligt med sig. Som jag bara mår dåligt av att ha kvar. Det finns några sånna saker. Som jag absolut inte vill släppa! jag inbillar mig själv att jag mår bra av det. Att det får mig att må bra. Och ja jag har väll upplevt tillfällen då det gjort det. Men tillfällena är inte många, alldeles för få.. Men dom dåliga stunderna där emot, känslan av att aldrig veta, att alltid hoppas men inte uppleva det äkta, att egentligen veta att man faktiskt inte betyder ett skit, men fortsätter ändå. Det tar kol på en... Jag pratar om en person här. En person i mitt liv, och ni kan vara alldeles lugna för det är ingen av er! Tror mig. 

Jag har så oerhört svårt att släppa taget om personer även om jag vet att dom inte bryr sig ett enda jävla skit om mig! Jag vet att dom inte gör det. Men jag kan inte släppa taget. Jag kommer på något konstigt sätt alltid fram till att det är mer lönt att hoppas och vänta på någonting bättre, men jag hoppas på fel sätt. JAG hoppas på att personen ska ändra sig, bli som jag hoppas på, att det ska bli så som jag alltid drömt om med just den personen. Men jag borde lämna personen för all framtid och hoppas på något bättre än detta, som inte leder någonstans ändå, när jag tänker till ordenkligt. 
Huvudet säger en sak, hjärtat en helt annan... Men jag vet så väl att mitt huvud vet mycker mer väl vad som är rätt gemförelse med mitt hjärta. 
Och man ska göra det rätta, eller hur? 

Så jag gjorde det. Jag gjorde det jag innerst inne visste i mitt huvud var rätt, men det mitt hjärta absolut inte ville. 
Jag gjorde det rätta välet, och står här nu uten någonting. Jag hade knappt något innan, nu har jag inget. 

Och jag antar att jag bara kan... hoppas på något bättre? Tills hoppet tar slut. För hur länge orkar men sånt här? Känns som detta har hänt förut, och kommer hända igen.